Picco...

För cirka 2 år sedan började jag gilla en häst som stod på dåvarande hägerneholm, han var ganska ung, D-ponny och skimmel. Jag red honom på privatlektion några gånger men kunde inte galoppera på honom för han var så himla stark då så jag fick träna mig i skritten och traven sålänge, men oavsett vad mamma sa och även fast jag inte kunde galoppera på honom så vägrade jag rida en annan häst på privatlektion. Han var mitt "projekt" och att galoppera med honom var mitt mål då och inget kunde sätta stopp för det. Jag älskade att rida honom och att bara stå med honom i boxen. Den här tiden var jag skötare på Brown Boy och han var jättemysig men han hade blivit skadad och han blev så himla tjurig i boxen eftersom han inte kunde gå någon lektion på ett tag så jag ville byta sköthäst och då blev jag "kär" i Picco. Så cirka ett halvår efter att jag hade börjat gilla honom skulle Hägerneholm behöva flytta dit där det står nu och namnet ändrades till Täby Ryttarcenter. Jag kommer inte riktigt ihåg om det var precis innan flytten eller precis efter men jag blev i vilket fall skötare på Picco och jag var i stallet 5 dagar i veckan bara för att vara med honom. Picco var lite besvärlig när det gällde hans bakhovar... nästan varje gång man skulle kratsa dom så höll han på och ryckte i benet och små"kickade" och eftersom jag inte var lika star då och jag var inte lika "modig" så kunde jag inte hålla kvar när han höll på och jag vågade inte heller. Så det dröjde flera månader innan jag kunde kratsa hans bakhovar helt själv men framhovarna var han jättesnäll med. Det gick några månader och jag fortsatte gosa och ta hand om honom, så småningom började jag också få rida honom på våra vanliga lektioner och jag hade honom nästan varje vecka. Han var väldigt stark men när vi var flera stycken så kunde jag ju ändå galoppera för då var han ändå lite lugnare men i vilket fall lärde jag mig mer och mer om honom och till slut kunde jag också galoppera honom på privatlektion. Under vintern blev han halt lite till och från några gånger men dom veckorna han inte var halt fick jag honom gång på gång på våra lektioner. När jag räknade så red jag honom cirka 15 gånger i rad en gång :)<3 Men i slutet av december kom beskedet... Picco hade fått en senskada och kunde inte vara kvar på ridskolan. Jag grät nonstop i cirka 1 och en halv timme. Jag ringde mamma och hon slutade jobbet tidigare för att komma till stallet. Just den dagen så kunde inte Matilda vara i stallet, just den dagen som jag behövde henne mest. Jag stod inne i elevrummet och bara grät och pratade med Matilda i telefon i kanske en halvtimme innan jag ringde mamma. två dagar efter åkte Picco från ridskolan till sitt nya hem ute på Ekerö där han står nu. Jag ville såklart mejla om att få åka och hälsa på honom några dagar efter att han åkt men det fick jag inte för mamma och jag förstår ju varför nu i efterhand men det var väl inget jag tänkte på när jag bara ville träffa den jag älskar allra mest? Det dröjde fram till våren och efter lite tjat fick jag äntligen mejla till Aud som äger gården. Jag fick komma och hälsa på honom några dagar innan min födelsedag så jag blev överlycklig! Jag hälsade på honom några fler gånger innan han åkte på sommarbete ute på någon ö :P Sen på hösten så blev hans ben bättre och jag fick börja rida honom varannan vecka och från att inte ens ha kunnat galoppera honom rider jag honom nu (för det mesta) i form och jag kan galoppera honom hur lätt som helst tack vare allt som Aud har lärt mig och allt Picco har lärt mig har även gjort mig bättre i den "vanliga" ridningen. Jag vet att det blev väldigt mycket text nu men var glada att jag ändå skrev den korta versionen ;)
Jag hoppas att ni orkar läsa hela för det är (enligt mig) ett väldigt intressant inlägg om vad jag har varit med om tillsammans med Picco på bara nästan 2 år. Så ta er gärna tid och läs :)
Kram!